- först med nyheter om medicin

Svårt att behandla sekundär AML med kemo- och stamcellsterapi

Jeffrey Lancet

Sekundär akut myeloid leukemi (AML) utmanar hematologerna varje dag. I själva verket handlar det om många olika typer AML, som alla har det gemensamt att de är riktigt svåra att behandla.

Utvecklingen av nya behandlingsalternativ för patienter med sekundär AML är därför kritisk, säger Jeffrey Lancet, professor i onkologi och chef för avdelningen för malign hematologi vid Moffitt Cancer Center vid University of South Florida.

Han kommer att hålla ett föredrag om de senaste årens framsteg i behandlingen av sekundär AML vid Onkologisk Tidskrifts nordiska möte om AML-behandling den 27 oktober.

Du kan anmäla dig till mötet här.

“Sekundär AML är en utmanande sjukdom, bl.a. eftersom det under sjukdomsförloppet kan tillkomma genetiska förändringar som utlöser resistens mot kemoterapi, förändringar som också ses vid de myelodysplastiska syndromen. Det gäller t.ex. genmutationerna TP53 och ASXL1”.

Jeffrey Lancet berättar att hematologer snarare anser sekundär AML vara en stamcellleukemi än en leukemi baserad på mer specialiserade celler. Eftersom de sjuka cellerna har stamcellliknande egenskaper med inneboende resistens mot droger, är de svåra att nå med vanliga behandlingar som kemoterapi och benmärgstransplantation. Dessutom blir bristen på effektiva behandlingsalternativ större av det faktum att många patienter ofta är så gamla och sköra att de inte tål traditionell kemoterapi.

Positiv utveckling

Trots hindren anser Jeffrey Lancet att det har funnits positiva tecken under de senaste åren, både inom forskning av sjukdomsbiologi och utveckling av behandlingsalternativ.

”Under de senaste åren har vi sett några viktiga framsteg i behandlingen av sekundär AML. En av dem är den liposomala kombinationsbehandlingen daunorubicin/cytarabin, även kallad CPX-351 eller Vyxeo, som är mer effektiv än konventionell behandling,” säger Jeffrey Lancet.

Han hänvisar till att Vyxeos ger större remission och överlevnad än traditionell ”7+3”-behandling, där patienten i sju dagar ges cytarabin som följs upp med tre dagars behandling med daunorubicin. Intressant nog bygger behandlingen för många patienter, en bro till en potentiellt kurerande benmärgstransplantation. Läkemedlet är dock inte lika effektivt hos de patienter som har en mutation i TP53-genen eller hos de som har fått hypometylerande läkemedel mot myelodysplasi.

Två andra lovande läkemedel för behandling av sekundär AML har utvecklats för patienter med högrisk myelodysplastiskt syndrom (MDS) och AML med TP53-mutationer. Dessa mutationer ses vid sekundär AML, men endast i 10% av fallen med de novo AML eller MDS. Det första läkemedlet, epranetapopt, har i studier visat sig vara effektivt mot MDS och AML med TP53-mutationer när det kombineras med hypometylerande läkemedel.

Det andra läkemedlet är den anti-CD 47 monoklonala antikroppen magrolimab, en immun checkpoint-hämmare som blockerar den antifagocytiska signalvägen för makrofager. Läkemedlet har visat sig ha en ”imponerande aktivitet" i kombination med hypometylerande läkemedel hos patienter med högrisk MDS och AML – inklusive AML med TP53-mutationer.

Nyckeln till mer framgångsrik terapi

"Jag tror verkligen att den här typen av målriktade läkemedel kommer att bli nyckeln till mer framgångsrik terapi vid sekundär AML, såväl som alla former av högrisk AML,” fortsätter Jeffrey Lancet.

Sekundär AML är en omdiskuterad diagnos som inte är officiellt definierad av Världshälsoorganisationen WHO. Hematologerna i kliniken ser dock sekundär AML som en sjukdom som utvecklas från primära hematologiska sjukdomar, såsom MDS eller behandlingsrelaterad AML.

”Nu vet vi en del om biologin bakom sekundär AML. Vi vet t.ex. att AML hos vissa patienter stammar från en klon av pre-leukemiska stamceller som bär samma genetiska mutationer som man finner vid myelodysplasi. Dessa kloner överlever behandlingsförloppet med kemoterapi. Identifieringen av klonerna har öppnat upp för en ny behandlingsmöjlighet med syfte att neutralisera dessa kloner så de blir oförmögna att sätta i gång sjukdomsprocessen. Detta är inte minst viktigt för att förhindra att patienten blir motståndskraftig mot behandlingen,” säger Jeffrey Lancet.

Sekundär AML står för mellan 25 och 35 procent av alla AML-fall, varav de flesta (60–80 procent) härrör från MDS.

MDS-patienter som utvecklar sekundär AML uppnår mer sällan fullständig remission eller återfallsfri överlevnad och har totalt sett lägre överlevnad jämfört med patienter med de novo AML, det vill säga AML utan kända triggers eller som föregåtts av annan hematologisk malignitet.

Chefredaktör och ansvarig utgivare:

Kristian Lund
kristian@onkologisktidskrift.se

Chefredaktör:

Nina Vedel-Petersen
nina@onkologisktidskrift.se

Kommersiell chef

Benjamin Müller
benjamin@onkologisktidskrift.se

Kontakt och information

Annonser

Personuppgiftspolicy

Cookiepolicy

Kontaktinfo

Prenumerera
birgitte@onkologisktidskrift.se

Skicka e-post till redaktionen

Skicka e-post till Nytt om namn