Den hittills största studien om primärt CNS-lymfom bekräftar nuvarande standardkonsolidering

ASH: Patienter med primära lymfom i centrala nervsystemet (PCNSL) lever betydligt längre om de får konsoliderande högdos kemoterapi följt av autolog stamcellstransplantation (HDC-ASCT) snarare än icke-myeloablativ immunkemoterapi, visar data från den internationella IELSG43-studien.

HDC-ASCT är den bäst dokumenterade behandlingen av PCNSL till dags dato.

Data från IELSG43 understryker den nuvarande behandlingsstrategin, vilket inte lämnar några tvivel om att förstalinjesbehandlingen av den yngre PCNSL-patientgruppen bör bestå av induktionsterapi med MATRix* följt av konsolideringsterapi med HDC-ASCT. Data från studien bekräftar alltså att den behandling som varit standard i första linjen de senaste åren bör fortsätta att vara det även i framtiden.

Den nuvarande förstalinjesbehandlingen vid PCNSL etablerades på basis av den tidigare studien om IELSG43, fas III-studien IELS32. IELS32 visade att effekten av konsoliderande HDC-ASCT var sämre än helhjärnbestrålning, men att HDC-ASCT var associerad med mindre toxicitet, inklusive färre kognitiva efterföljder. 

IELSG43 presenterades som det tredje abstraktet vid Late-Breaking Abstract-session tisdagen den 13 december vid den amerikanska hematologikongressen ASH 2022 (Abstract #LBA3 ). Studien har inkluderat danska PCNSL-patienter. 

*MATRix-regim = Rituximab 375 mg/m ² /d dag 0 och 5; metotrexat 3,5 g/m ² dag 1; cytarabin 2 x 2 g/ ^m2 /d dag 2 och 3; thiotepa 30 mg/m ² dag 4, var 21:a dag.

Ingen skillnad i neurokognitiv toxicitet

IELSG43 inkluderade 346 patienter med nydiagnostiserad PCNSL. Av dessa uppnådde 260 patienter (75 procent) som minimum partiell respons på induktionsterapi med MATRix och randomiserades 1:1 till icke-myeloablativ konsolideringsterapi med R-DeVIC** (gren A) eller HDC-ASCT*** (gren B). Studiens primära effektmått var progressionsfri överlevnad (PFS) efter tre år.

Data visar att det fanns en signifikant skillnad i treårs PFS-frekvensen i de två grenarna. PFS i gren A var 53 procent efter R-DeVIC (95 % CI 43-62), medan PFS i gren B var 79 procent (95 % CI 71-86) efter HDC-ASCT (HR 0,42; p=0, 0003). Den treåriga OS-frekvensen var 71 procent respektive 86 procent (HR 0,47; p = 0,01). Ingen skillnad kunde registreras i patienternas neurokognitiva funktionsnivå mellan de två grenarna. 

Av abstraktet framgår det att både R-DeVIC och HDC-ASCT är väl tolererade konsolideringsstrategier. 87 procent av patienterna fullföljde alltså behandling med R-DeVIC, medan så var fallet för 97 procent av patienterna i HDC-ASCT-grenen. Behandlingarna var dock också associerade med betydande toxicitet, särskilt HDC-ASCT. Sex patienter dog till följd av biverkningar av konsolideringsterapin; Två i gren A och fyra i gren B.

**R-DeVIC-regim = Rituximab 375 mg/m ² dag 0; dexametason 40 mg/dag dag 1-3; etoposid 100 mg/ ^m2 /dag dag 1-3; ifosfamid 1500 mg/m ² /dag dag 1-3; karboplatin 300 mg/m ² dag 1.

*** HDC-ASCT = HDC bestående av BCNU 400 mg/m ² (dag -6) och tiotepa 2 x 5 mg/kg/dag dag -5 och -4) följt av ASCT.