Skip to main content

- först med nyheter om medicin

Kombinationsimmunterapi ökar betydligt överlevnaden hos njurcancerpatienter med hjärnmetastaser

Total överlevnad (OS) hos patienter med njurcancer med hjärnmetastaser är nästan dubbelt så lång vid behandling med kombinationsimmunterapi jämfört med behandling med tyrosinkinashämmare (TKI) monoterapi. 

Detta visar en ny real-world studie som också indikerar att intensiva lokalbehandlingar av hjärnan, såsom stereotaktisk strålkirurgi (SRS) och neurokirurgi, är associerade med längre OS hos njurcancerpatienter med hjärnmetastaser. 

– Denna studie tyder på att vi fortfarande bör överväga mer intensiva systemiska terapier, i första hand kombinationsimmunterapi, även hos patienter med hjärnmetastaser. Vi kan börja med hjärninriktad terapi och om hjärnmetastaserna är välkontrollerade kan vi behandla med kombinationsimmunterapi istället för TKI-monoterapi hos dessa patienter, säger Kosuke Takemura från Tom Baker Cancer Center vid University of Calgary, Kanada, till ASCO Daily News. Han presenterade studiens resultat vid ASCO Genitourinary Cancers Symposium 2023, 

I studien (abstrakt #600) utförde Kosuke Takemura och kollegor en naturalistisk analys av utfall hos patienter med njurcellscancer (RCC) och hjärnmetastaser som genomgick förstahandsbehandling. Data hämtades från International Metastatic Renal Cell Carcinoma Database Consortium (IMDC). Analysen omfattade 10 224 patienter med metastaserande RCC, inklusive 803 med hjärnmetastaser, vilket svarade till en incidens av hjärnmetastaser på 7,9 procent.

En jämförelse av baslinjekarakteristika mellan patienter med och utan hjärnmetastaser vid behandlingsstart visade att patienter med hjärnmetastaser var yngre (medianålder 62 mot 64 år) och tenderade att ha högre IMDC-risk (International Metastatic RCC Database Consortium Risk Score).

Ungefär en tredjedel av patienterna med hjärnmetastaser hade IMDC hög risk, jämfört med ungefär en fjärdedel av patienterna utan hjärnmetastaser (P = 0,006). För patienter som behandlades med TKI-monoterapi fanns en signifikant skillnad i median OS hos patienter med hjärnmetastaser jämfört med de utan (16,5 mot 27,7 månader; P <0,001). Bland patienter som behandlades med kombinationsimmunterapi sågs en icke-signifikant trend i skillnad i OS mellan patienter med och utan hjärnmetastaser (32,7 mot 47,2 månader; P = 0,090). Forskarna kunde inte svara på om det icke-signifikanta resultatet berodde på att populationen inte var statistiskt tillräcklig eller på ett bättre behandlingssvar för kombinationsimmunterapi hos patienter med hjärnmetastaser.

Bättre behandlingssvar och överlevnad

Kosuke Takemura och hans kollegor undersökte också skillnader mellan patienter med hjärnmetastaser som behandlats med kombinationsimmunterapi (99 patienter), jämfört med TKI-monoterapi (704 patienter). Opdivo (nivolumab) i kombination med Yervoy (ipilimumab) var den vanligaste kombinationsimmunterapin (81 procent), följt av Keytruda (pembrolizumab) i kombination med Inlyta (axitinib) (nio procent). 

Majoriteten (76 procent) av patienterna som behandlades med TKI monoterapi fick Sutent (sunitinib). Signifikant fler patienter som behandlades med TKI-monoterapi hade symtom relaterade till hjärnmetastaserna vid första behandlingskontakt (72 vs. 57%; P <0,022), vilket kan vara relaterat till användningen av CT-skanning vid första diagnosen av metastaserad sjukdom.

Enligt Kosuke Takemura har patienter med hjärnmetastaser sämre performancestatus på grund av symtom relaterade till metastaserna. Trots att kombinationsimmunterapi verkar vara ett mer effektivt behandlingsalternativ för metastaserande RCC jämfört med TKI-monoterapi, väljer några läkare ändå TKI-monoterapi för denna patientpopulation. Medan endast 41 procent av patienterna som behandlades med TKI-monoterapi påbörjade förstahandsbehandling 2014 eller senare, påbörjade samtliga patienter som behandlades med kombinationsimmunterapi denna 2014 eller senare (P <0,001). Patienter som behandlades med kombinationsimmunterapi hade en högre total svarsfrekvens jämfört med TKI-monoterapi, även om denna skillnad inte var statistiskt signifikant (41 vs. 31%; P = 0,090). Median OS var dock signifikant längre vid kombinationsimmunterapi (32,7 vs. 16,5 månader; P <0,001).

Forskarna observerade att hjärninriktade terapier har förändrats under åren. Till exempel fann de att användningen av strålterapi för hela hjärnan (WBRT) hade minskat signifikant från 2004–2008 till 2019–2022 (P <0,001). Däremot hade användningen av SRS ökat markant från 2004–2008 till 2019–2022 (P <0,001). Medan endast cirka en tredjedel (32%) av patienterna som behandlades med WBRT eller ingen hjärninriktad terapi (34%) påbörjade förstahandsbehandling 2014 eller senare, påbörjade 58 procent av patienterna som fick SRS eller neurokirurgi förstahandsbehandling 2014 eller senare (P <0,001). En OS-analys visade en signifikant skillnad i median OS för patienter behandlade med SRS/neurokirurgi jämfört med WBRT eller ingen hjärninriktad terapi (23,4 vs.7,5 vs.  10,5 månader; P <0,001).

Chefer

Chefredaktör och ansvarig utgivare:

Kristian Lund
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Chefredaktör:

Nina Vedel-Petersen
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Kommersiell chef

Marianne Østergaard
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Kundansvarig, Sverige
Annika Östholm
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. 

 

 

Redaktion

Nordisk redaktionschef

Bo Karl Christensen
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Journalister

Ann Fernholm
Madeleine Salomon
Marie Skoglund
Per Westergård
Sara Nilsson