- först med nyheter om medicin

Efterlyser dansk-svenskt samarbete om nya läkemedel

Cancervården i Sverige och Danmark har många likheter. Men det finns också skillnader och områden där länderna kan lära sig av varandra. Likvärdighet, väntetider och uppdatering av vårdprogram är några exempel. 

"När det gäller fokus på väntetider är det 1-0 till Danmark. I Sverige skulle vi kunna bli snabbare på att utreda patienterna."

Det säger Mef Nilbert, gästprofessor i onkologi vid Lunds universitet, forskningschef för Center for Kræftforskning i Köpenhamn och läkare med erfarenhet av cancerbehandling i både Danmark och Sverige. Hon konstaterar att det generellt finns många likheter mellan cancervården i Sverige och Danmark, men också vissa skillnader.

En sådan bygger på sjukvårdens organisation i de två länderna. Sverige är indelat i 21, i hög grad självstyrande, regioner. Danmark är indelat i fem regioner som mer direkt styrs och finansieras av staten.

"Det här gör det lättare att styra vården i Danmark. I Sverige är det mycket tyngre att genomföra förändringsprocesser," säger Mef Nilbert.

Som exempel nämner hon införandet av tarmcancerscreening. I Danmark började alla regioner samtidigt med screening 2014. I Sverige ligger ansvaret på varje region, vilket har fått till följd att Stockholm och Gotland startade redan 2008, medan andra regioner drar igång först nu.

Men strävan efter att regionerna ska göra lika kan också sätta käppar i hjulet. Det gäller exempelvis inrättandet av så kallade cancercenter, som ackrediteras av den europeiska cancerorganisationen OECI med syftet att säkra kvaliteten i cancersjukvården. Pådrivet av universitetssjukhusen i Sverige har det arbetet kommit igång snabbt här, medan det i Danmark har gått trögt.

"Ur ett jämlikhetsperspektiv är det jättebra att regionerna går samman och gör lika. Men i den här processen har det varit svårt att få alla ombord och därför har det inte riktigt kommit vidare."

Båda länderna har så kallade standardiserade vårdförlopp, eller pakkeförlopp som det heter i Danmark, för flera cancerformer. Förloppen beskriver vad en utredning ska innehålla och de­finierar tidsgränser med fokus på ti­den från välgrundad misstanke till be­handlingsstart. Både innehåll och utredningstider visar stora likheter mellan länderna.

I Danmark infördes pakkeförlopp redan 2008. Här är vårdförloppens tidsgränser i praktiken lag, enligt Mef Nilbert, och Sundhetsstyrelsen (den danska motsvarigheten till Socialstyrelsen) redovisar väntetiderna öppet.

I Sverige infördes vårdförlopp 2015 med det danska systemet som viktig mall. Men här togs vårdförloppens tidsgränser mer som ett riktmärke, anser Mef Nilbert. Socialstyrelsens uppföljning var inte lika vass som i Danmark, väntetider las inte ut på samma sätt och utvärderingen fokuserade mer på lärande än skarp implementering, fortsätter hon. Det har påverkat effekten på väntetiderna.

"Båda länderna hade problem med långa väntetider. När man införde pakkeförloppen i Danmark blev det bra, i Sverige har det blivit bättre men inte bra," säger Mef Nilbert.

I både Danmark och Sverige tar expertgrupper fram nationella vårdprogram - kliniska riktlinjer på danska - som definierar hur en viss cancerform ska behandlas. Programmen är ganska lika mellan länderna, konstaterar Mef Nilbert. Men hon anser att Sverige har en bättre struktur för att uppdatera vårdprogrammen och se till att de är kopplade till aktuella riktlinjer för läkemedel.

"Där har Danmark något att lära från Sverige, när det gäller att årligen uppdatera riktlinjerna och synkronisera dem med riktlinjerna från medicinrådet."

Medicinrådet är den danska motsvarigheten till NT-rådet i Sverige, som ger rekommendationer till regionerna om vissa nya läkemedel. Både Medicinrådet och NT-rådet har snabbat upp sina bedömningar de senaste åren, anser Mef Nilbert. Ofta gör råden likvärdiga bedömningar, men inte alltid.

"Det är lite bekymmersamt. Det är till exempel frustrerande för danska patienter i Öresundsregionen att de just nu har mer begränsad tillgång till vissa läkemedel mot äggstockscancer jämfört med patienter i Sverige. Det vore intressant om de nordiska länderna kunde samarbeta mer kring det.

Vilket land som snabbast tar in nya behandlingar varierar. Sverige har till exempel varit tidigare med protonbehandling och immunterapi av typen CAR-T, men Mef Nilbert ser inte att något av länderna konsekvent ligger före det andra.

För alla små länder är ovanliga cancerformer är en utmaning. Enligt Mef Nilbert har Sverige en större nationell samsyn om sådan behandling, medan det i Danmark finns mer att göra.

Hon tycker också att man i Danmark kan bli bättre på att använda multidisciplinära videokonferenser. I Sverige används den tekniken bland annat för nationella veckovisa konferenser rörande ovanliga cancerformer, vilket förekommer men är ovanligare i Danmark.

Kvalitetsregister finns i både Danmark och Sverige i ungefär lika hög grad. Men i Sverige är data från registren mer tillgängliga," konstaterar Mef Nilbert.

"Danmark kan lära av Sverige och bli bättre på att visa data från kvalitetsregister i realtid, inte bara i årsrapporter. Det kan driva på intresset för kvalitetsutveckling i vården.

Avslutningsvis tror hon att Sverige skulle kunna lära av Danmark att bli snabbare på att utreda patienterna.

"I Sverige lägger vi ibland mycket tid på att prioritera patienter; i Danmark tänker man mer att alla ändå ska in, prioriteringen är inte lika viktig. Det kostar resurser när det drar ut på tiden – patienter ringer och röntgenundersökningar blir gamla. Jag tror att vi skulle vinna på att vara snabbare," säger Mef Nilbert.

Chefredaktör och ansvarig utgivare:

Kristian Lund
kristian@onkologisktidskrift.se

Chefredaktör:

Nina Vedel-Petersen
nina@onkologisktidskrift.se

Kommersiell chef

Benjamin Müller
benjamin@onkologisktidskrift.se

Kontakt och information

Annonser

Personuppgiftspolicy

Kontaktinfo

Prenumerera
birgitte@onkologisktidskrift.se

Skicka e-post till redaktionen

Skicka e-post till Nytt om namn