Gyncancer: Bristande följsamhet till oral behandling

Bara drygt hälften av hundra kvinnor med gynekologisk cancer tog sina orala cancerläkemedel helt enligt läkarens ordination, visar amerikansk studie. En undersökning bland svenska gyncancer-patienter skulle visa liknande resultat, bedömer onkolog.

”Jag ser grundproblemet som att vi cancerläkare är dåliga på att veta hur patienten egentligen mår. Vi har ofta en övertro på vinsten med behandlingen och underskattar lätt de besvär den kan leda till för patienten,” säger Lars Henning, gynonkolog vid Västmanlands sjukhus Västerås.

Följsamheten till oral onkologisk behandling hos kvinnor med gynekologisk cancer har undersökts av amerikanska forskare i en studie som publiceras i tidskriften Obstetrics & Gynecology.

Användningen av orala cancerläkemedel ökat avsevärt inom gynekologisk cancer det senaste decenniet. Ett bidrag är de så kallade PARP-hämmarna som numera är ett behandlingsalternativ vid äggstockscancer.

Men att patienter ska ta sina cancerläkemedel hemma innebär också utmaningar. För flera andra cancerformer har följsamheten till sådan oral behandling visat sig vara sämre än följsamheten till intravenös behandling.

Drygt hälften följde behandlingen

Den aktuella studien omfattade 100 patienter som förskrevs orala cancerläkemedel i minst 30 dagar för behandling av livmoder- eller äggstockscancer. 43 procent av patienterna hade läkemedlet som underhållsbehandling.

65 av patienterna fick hormonterapi, 31 fick PARP-hämmare, tre patienter MEK-hämmare och en patient tyrosinkinahämmare. Följsamheten mättes genom att kvinnorna själva angav i vilken utsträckning de följt behandlingen den senaste veckan.

Resultaten visar att 54 procent av kvinnorna rapporterade att de helt hade följt den förskrivna behandlingen. 21 procent svarade att de hade gjort avsteg en gång den senaste veckan och 25 procent rapporterade mer frekvent icke-följsamhet.

”Det är en hel del patienter som inte tar sin behandling som ordinerat. Men eftersom studien inkluderar även enstaka tillfällen där medicinen inte blev tagen tycker jag inte att resultatet är förvånande. Studien är gjord i USA, men jag tror att en studie i Sverige skulle visa liknande resultat,” säger Lars Henning.

Ansvar som väcker oro

Forskarna intervjuade också fjorton av kvinnorna om deras erfarenheter av den orala cancerbehandlingen. Fyra av dem som intervjuades hade följt sin ordinerade behandling, sex hade gjort avsteg någon gång under den senaste veckan och fyra hade mer frekvent inte följt behandlingen.

Tolv av de fjorton intervjuade patienterna svarade att de upplevde betydande praktiska och psykologiska fördelar med att ta orala läkemedel hemma jämfört med att få intravenös kemoterapi på sjukhus.

6 patienter (43 procent) uttryckte oro över att ta medicinen själva hemma. 12 av 14 patienter (86 procent) beskrev att att hade svårt att hantera biverkningarna av sin behandling.

Lars Henning bedömer att det för följsamheten till dagliga cancerbehandlingar är av stor betydelse att behandlingen påverkar vardagslivet så lite som möjligt för patienten, både när det gäller hur den intas och biverkningar.

”Även lättare biverkningar kan ha stor betydelse för patienternas livskvalitet när det gäller behandlingar som man tar varje dag. Från min kliniska vardag har jag upplevt att PARP-hämmare har kännbara biverkningar för en inte obetydlig andel av patienterna och då brukar vi minska dosen, vilket inte verkar försämra effekten i studierna,” säger han.

Patienternas uppfattning om fördelar med medicinen och deras upplevda biverkningar visade inget direkt samband med deras följsamhet till behandlingen. Däremot var det bara patienter som inte följde ordinationen som beskrev en psykologisk börda av att vara ansvarig för behandlingen och oro över behandlingen. 

Intervjuade läkare

Forskarna genomförde också fyra gruppintervjuer med läkare och sjuksköterskor som arbetar med gynekologisk cancer. Resultaten visar att sjukvårdspersonalen tenderade att anta att patienterna tar sin behandling eftersom den är så viktig.

Många hade inte som rutin att fråga patienterna om de följer behandlingen och om möjliga hinder för dem att göra det. En annan missuppfattning var att vårdpersonalen trodde att kostnaden för medicinen var ett av de största hindren för följsamheten, vilket inte framkom i patienternas svar.

Forskarna hoppas att deras studie ska leda till att vårdpersonal regelbundet diskuterar följsamhet med sina patienter och tar upp de utmaningar orala cancerläkemedel kan innebära.

Lars Henning tror att samarbete mellan yrkesgrupper och kontinuitet är möjliga vägar för att förbättra följsamheten.

”Om man vill veta mer om hur patienten mår ska det nog inte bara vara cancerläkare utan även sjuksköterskor och kurator som träffar patienterna. Patienterna öppnar sig mer för dem. Det är också viktigt med kontinuitet för att kunna bygga upp det förtroende som krävs. För läkaren gäller det att ta sig tid att verkligen fråga ordentligt om biverkningar,” säger Lars Henning.