Uppföljning av kolorektala polyper bör differetieras visar svensk studie
Patienter med polyper i tarmen har högre risk för kolorektal cancer jämfört med övrig befolkning utan polyper. Men den ökade risken för att insjukna och att dö beror på typen av polyp.
Dödligheten är signifikant högre hos patienter med sågtandade polyper tubulovillösa adenom och villösa adenom jämfört med konventionella adenom. Personer som diagnostiserats med polyper bör därför följas upp med olika tidsintervall beroende på polyptyp.
I en landsomfattande matchad svensk kohortstudie, där man använt individdata från den gastrointestinala ESPRESSO-kohortstudien ”Epidemiology Strengthened by histoPathology Reports in Sweden”, som är kopplad till rikstäckande hälsoregister under perioden 1993–2016, har forskare från Karolinska Institutet, Harvard TH Chan School of Public Health, och Massachusetts General Hospital i USA undersökt risken för kolorektal cancer hos patienter med polyper. Sammanlagt undersöktes 178 377 personer med olika typer av polyper och 64 831 matchade referensindivider i den övriga befolkningen.
Enligt studiens seniorförfattare, Jonas F Ludvigsson, professor vid institutionen för Medicinsk Epidemiologi och Biostatistik, Karolinska Institutet, tyder studien på att uppföljning av patienter med olika typer av polyper kan differentieras och att patienter med framförallt sågtandade polyper bör övervakas tätare.
Studien, som publicerades i Lancet Gastroenterology Hepatology visar också att det inte bara är typen av polyper eller tidsintervallet mellan uppföljningarna som är viktig för utvecklingen av cancer. Även kvalitén på koloskopiundersökningen är avgörande. Cancerrisken för tubulär cancer var högre före 2003, vilket kan bero på att antalet koloskopier senare ökat samtidigt som kvalitén har blivit bättre.
Ett sätt att mäta kvalitén är att se hur många polyper som upptäcks vid koloskopi. Ju fler polyper som hittas desto mindre är risken för att patienten utvecklar cancer efter genomgången koloskopi. När det gäller sågtandade polyper missas de fortfarande ofta både av endoskopister och patologer, trots att kvalitén har blivit bättre. Sågtandade polyper är dessutom svårare att avlägsna.
Patienterna i studien var alla över 18 år när polyperna upptäcktes. Medelåldern vid diagnosen var 58 år. För varje polypfall identifierades upp till fem referensindivider ur den totala populationen.
Registerdata baseras på födelseår, ålder, kön, år för biopsin samt vilket län personerna var bosatta i vid diagnostillfället. Patienter och referensindivider som diagnosticerats med kolorektalcancer, antingen före eller inom de första 6 månaderna efter diagnosen av den första polypen, uteslöts från studien.
Data kring dödsfall i kolorektalcancer hämtades från dödsorsaksregistret.
Den 10-åriga kumulativa förekomsten av kolorektal cancer var 1,6% (95% CI 1,5–1,7) för hyperplastiska polyper, 2,7% (2,5–2,9) för tubulära adenom, 2,5% (1,9–3,3) för sågtandade polyper, 5,1% (4,8–5,4) för tubulovillösa adenom och 8,6% (7,4–10,1) för villösa adenom jämfört med 2,1% (2,0–2,1) hos referensindividerna.
Jämfört med referensindividerna hade patienter med polyper en ökad risk för kolorektal cancer, med multivariabel HR på 1,11 (95% CI 1,02–1,22) för hyperplastiska polyper, 1,77 (1,34–2,34) för sågtandade polyper, 1,41 (1,30–1,52) ) för tubulära adenom, 2,56 (2,36–2,78) för tubulovillösa adenom och 3,82 (3,07–4,76) för villösa adenom.
Studien ger detaljerade data på subtypnivå för risken för kolorektal cancer efter polypektomi. Resultaten belyser därmed vikten av noggrann övervakning för patienter med vissa undertyper av polyper. Dock behövs ytterligare studier för att undersöka effekterna av koloskopiövervakning och därigenom förebygga kolorektal cancer.
