Talazoparib plus enzalutamid förbättrar rPFS i 1L i mCRPC med HRR-mutation
Patienter med metastaserad kastrationsresistent prostatacancer (mCRPC) med HRR-förändringar uppnår en statistiskt signifikant förbättring när det gäller att minska risken för progression eller död när Talzenna (talazoparib) läggs till förstahandsbehandling med Xtandi (enzalutamid).
Det visar uppdaterade data från fas III-studien TALAPRO-2. TALAPRO-2 är en av de största studierna hittills som har inkluderat patienter med mCRPC med HRR-förändringar.
I abstraktet skriver forskarna att studien begränsas av att behandlingslandskapet för mCRPC är under snabb utveckling. Men TALAPRO-2-resultaten stöder talazoparib plus enzalutamid som en möjlig ny förstahandsbehandling för patienter med mCRPC med HRR-förändringar, skriver de.
TALAPRO-2 har inkluderat mCRPC-patienter i två kohorter: en oselekterad "all-comers"-kohort och en utvald kohort som endast inkluderade patienter med HRR-muterade tumörer. Ungefär en av fyra patienter med avancerad prostatacancer har mutationer i gener involverade i HRR, inklusive BRCA1/BRCA2. Dessa mutationer kan göra tumören känslig för behandling med PARP-hämmare.
Kohorten "all-comers" inkluderade totalt 805 patienter, varav 169 hade HRR-förändringar, medan de återstående 636 inte hade det. Den valda kohorten bestod av 399 patienter med HRR-förändringar. Patienterna randomiserades 1:1 till talazoparib plus enzalutamid eller enzalutamid plus placebo. Det primära effektmåttet var radiografisk progressionsfri överlevnad (rPFS), medan andra sekundära effektmått var tid till PSA-progression, tid till kemoterapi och tid till progression eller död vid första efterföljande antineoplastisk behandling och total överlevnad (OS).
OS-data inte mogna
Data från alla patienter i studien med HRR-förändringar (kombinerade från de två kohorterna) visar att talazoparib plus enzalutamid minskade risken för sjukdomsprogress med 55 procent jämfört med placebo/enzalutamid. Sålunda, vid tidpunkten för data cutoff, hade rPFS inte uppnåtts för patienter som fick talazoparib plus enzalutamid, medan rPFS var 13,8 månader för patienter behandlade med enzalutamid plus placebo (HR=0,45; 95 % CI 0,33–0, 61; p 0 010. ).
Data visar vidare att kombinationen talazoparib plus enzalutamid ökade rPFS med 80 procent i subgruppen av patienter med BRCA1/BRCA2-muterad sjukdom och 32 procent bland patienter som inte var BRCA1/BRCA2-muterade.
Data för OS var omogna vid tidpunkten för data cutoff, men gynnade talazoparib (HR=0,69; 95 % KI 0,46-1,03; p=0,07).
TALAPRO-2 har tidigare rapporterat data från alla inkluderade patienter (med och utan HRR-förändringar) och dessa har också visat signifikant förbättring av rPFS med talazoparib plus enzalutamid (HR=0,63; 95 % CI 0,51-0,78; p < 0,0001).
De vanligaste biverkningarna i talazoparib-gruppen var anemi, trötthet och neutropeni, och den vanligaste biverkningen av grad ≥3 var anemi (41 procent). Förekomsten av anemi innebar att talazoparib dosjusterades enligt protokoll. 36 procent av patienterna som behandlades med talazoparib fick blodtransfusioner under studieperioden och fyra procent avbröt behandlingen på grund av anemi.
Efter en medianuppföljningstid för säkerhet på 15,4 månader för talazoparib och 12,9 månader för placebo, rapporterades inga fall av myelodysplastiskt syndrom (MDS) eller akut myeloisk leukemi (AML). Venösa emboliska och trombotiska händelser rapporterades hos sju patienter i talazoparib-armen och två patienter i placebo-armen. Det fanns fyra fall av lungemboli i talazoparib-armen och två fall i placebo-armen. Inga behandlingsrelaterade dödsfall rapporterades.
