Svensk studie kartlägger risken att dö i prostatacancer efter strålbehandling

Risken att dö i prostatacancer (PCa) efter strålterapi varierar med olika kombinationer av neoadjuvanta och adjuvanta hormonella behandlingar och den strålbehandling som använts.

Det visar en svensk rikstäckande registerbaserade studie.

– Våra data stödjer rekommendationerna i det svenska vårdprogrammet, det vill säga att ge GnHR agonist och bicualtamid före strålterapi och bicualtamin ensamt efter strålterapin, säger Pär Stattin, professor i urologi vid Uppsala universitet och medförfattare till studien. 

I studien ingick 6882 svenska män med avancerad prostatacancer (PSA > 20 ng/mL eller Gleasonsumma > 7 eller lokalt kliniskt T-stadium T3 och N0/ NX och M0 på skelettscintigrafi). Männen hade diagnostiserats mellan 2007 och 2020 och behandlats primärt med strålterapi. Data hämtades från Prostate Cancer data Base Sweden (PCBaSe) 5.0, som bland annat innehåller information från Nationella prostatacancer-, Patient-, Läkemedels- och Dödsorsakregistret.

Rekommendationer skiljer sig

De hormonbehandlingar som studerades var bicalutamid och GnRH-antagonist med eller utan tillägg av bicalutamid.

Både europeiska och svenska riktlinjer rekommenderar GnRH som neoadjuvant behandling före start av strålbehandling av män med avancerad PCa. Däremot skiljer sig rekommendationerna för adjuvant behandling. Medan europeiska riktlinjer rekommenderar GnRH, förordas bicalutamid som förstahandsval i Sverige.

– Bicalutamid är en något av en nordisk specialitet, det används nästan ingen annan stans i världen. Med GnRH-behandling finns bland annat en ökad risk för frakturer, en liten ökad risk för hjärtkärlsjukdom och en försämring av diabetes. Bicalutamid ger lägre risk för dessa biverkningar då läkemedlet inte sänker cirkulerande testosteron utan istället blockerar androgenreceptorerna, säger Pär Stattin. 

Studien visade att risken för död i prostatacancer ökade något när enbart bicalutamid gavs före strålterapi. 

– För att krångla till det hittade vi olika risker vid olika typer av strålbehandling, vilket förefaller biologiskt osannolikt men så var det. Vi blev därför tvungna att stratifiera och rapportera per typ av strålbehandling, säger Pär Stattin.  

Specifika resultat

Männen hade behandlats med primär radikal konventionell fraktionerad (≈ 2,0 Gy/fraktion, total dos ≥ 74 Gy) extern strålbehandling (CF-EBRT), radikal hypofraktionerad (≥ 2,40 Gy/fraktion) extern strålbehandling (HF-EBRT), eller radikal extern strålbehandling kombinerad med brachyterapi med hög dosfrekvens (EBRT-HDRBT). 3 335 (48 procent) män hade fått CF-EBRT, 1 884 (27 procent) HF-EBRT och 1 663 (24 procent) EBRT-HDRBT.

Inom varje grupp var neoadjuvant behandling med CAB och bicalutamid som adjuvant terapi den vanligaste kombinationen. Risken för PCa-död för män som behandlats med CAB/bicalutamid och CF-EBRT var HR 0,73 (95 % KI: 0,50–1,04), HF-EBRT HR 1,35 (95 % KI: 0,65–2,81) och EBRT-HDRBT HR 0,85 (95 % KI: 0,37–1,95), jämfört med referens-RRT kombinerat med neoadjuvant CAB/adjuvant GnRH.Risken för män som behandlats med bicalutamid/bicalutamid och CF-EBRT var HR 2,35 (95 % KI: 1,42–3,90), HF-EBRT, HR 0,70 (95 % KI: 0,26–1,85), HF-EBRT, HR 4,07 (95 % KI: 1,88–8,77) jämfört med referensen. 

– Sammanfattningsvis stödjer våra resultat de behandlingsrekommendationer som finns i svenska vårdprogrammet. Våra resultat pekar på att bicalutamid efter strålning inte medför någon ökad risk jämfört med att ge GnRH-agonist, säger Pär Stattin.