Ny optimism inom svensk strålbehandling

Björn Zackrisson

Under många år tappade svensk strålbehandling tempo, och gick från att vara världsledande till att bli ordinär. Men ny teknik och mer forskning gör att det nu finns hopp om att utvecklingen ska ta fart.

I början av 2020 var Björn Zackrisson, professor vid institutionen för strålningsvetenskaper vid Umeå universitet, med och skrev rapporten Svensk strålbehandling tappar mark. Bilden som målades upp var dyster. Både när det gällde teknik, att vi hade betydligt färre strålkanoner än andra motsvarande länder och att vi hade svårt att rekrytera personal och forskare till området. Dessutom menade de att kompetensutvecklingen inte har följt den allmänna utvecklingen inom cancerområdet.

Idag, ett drygt år senare, är Björn Zackrisson betydligt mer optimistisk.

– Sedan vi skrev vår rapport har det hänt massor. Dels har det bildats en strålonkologisk förening som bidrar till att lyfta strålbehandlingens betydelse, dels har Cancerfonden gjort en rejäl satsning på strålforskning. Det gör att det nu finns ett antal kliniskt starka och intressanta projekt på gång. Det ger mig framtidshopp.

Det betyder inte att alla problem är lösta, gamla försyndelser tar tid att åtgärda. Ett problem är att de unga forskare som nu söker sig till området har svårt att hitta seniora handledare.

– Trots det är jag mer positiv nu än vad jag har varit på läge.

En förklaring till att svensk strålbehandling har tappat sin tidigare tätposition är, menar Björn Zackrisson, att utvecklingen under de senaste decennierna har varit starkare på läkemedelsidan.

– Strålterapin hamnade helt enkelt i bakvatten.

En utveckling som inte bara är negativ. Snarare tvärtom, cancervården har breddats från att till en början vara liktydigt med radioterapi till att bli en disciplin som står på tre ben – strålning, kirurgi och medicinsk behandling.

Färre strålkanoner inte nödvändigtvis ett problem

I rapporten pekade författarna ut två områden där de menade att Sverige tydligt hade tappat fart jämfört med våra grannländer. Det ena var att vi har färre strålkanoner per innevånare, det andra att Sverige med sina tio miljoner innevånare bara har tre aktiva professorer inom radioterapi. Ett antal som kan jämföras med Danmark som har 15, och det på en befolkning som är häften så stor.  

– Jag tycker inte att vi ska stirra oss blinda på antalet strålkanoner. Framför allt eftersom vi idag utnyttjar dem mer effektivt än tidigare. Det gör att vi i norra regionen, trots att vi har minskat ner på antalet acceleratorer, har det antal vi behöver.

Det som har hänt är att en stor del av arbetet har automatiserats och robotiserats vilket gör att vården hinner med långt fler behandlingar per maskin. Samtidigt strålas många cancerpatienter färre gånger. Förändringar som gör att

antalet patienter som har fått strålbehandling har fördubblats sedan år 2000.

Den utvecklingen kan dock vara på väg att brytas. Nya kanoner med inbyggda magnetkameror gör behandlingarna mer exakt - men till priset att tidsåtgången per patient blir längre.

– Den ökade precisionen som kombinationen linjäraccelerator och magnetkamera ger innebär dessutom att vi kommer att kunna behandla en del patienter som vi idag avstår från eftersom riskerna har varit för stora. Men för att det ska bli möjligt måste vi, trots att vi idag inte har någon brist, satsa på fler kanoner.

Bristen på svenska strålforskning är allvarligare, menar Björn Zackrisson.

– Det betyder inte så mycket för den dagliga vården, mer att forskningsaktiviteten inom strålområdet blir lidande vilket på å sikt skulle kunna innebära att vi inte kan hålla samma utvecklingstakt som andra jämförbara länder.

Mer forskning

Det förstärks av att radioterapi sällan är föremål för industrifinansierade studier, åtminstone inte på samma sätt som inom läkemedelsforskningen. Forskare har därför varit beroende av att söka stöd av Cancerfonden men även de har under många år haft ett fokus på preklinisk forskning, och endast en bråkdel av deras stöd har gått till strålrelaterade studier.

Men även här har något hänt, under det senaste året har Cancerfonden delat ut 66 miljoner kronor till sex andra forskningsprojekt inom strålterapiområdet.

Även Skandionkliniken i Uppsala, med sin storsatsning på protonstrålning, har nu fått fart på sin forskning.

– Nu rekryteras patienter till olika studier som framför allt ska undersöka om tekniken ger mindre biverkningar. Förhoppningsvis kommer det inte att ta allt för lång tid innan vi vet mer om när protonstrålning är att föredra.

Trots att protonstrålning inte är något helt nytt har det hittills presenterats få studier om den ger ett bättre resultat än konventionell strålning. Förklaringen till det är, menar Björn Zackrisson, att tekniken hittills mest använts inom privatfinansierade sjukvårdsystem.

– Har man som patient betalat stora summor för att få en protonbehandling går det inte att lotta in den personen bland dem som sedan får en vanlig behandling. Därför är det lättare att göra trovärdiga utvärderingsstudier i Sverige och andra länder med offentligt finansierad sjukvård.

– Allt detta tillsammans gör det att vi går en spännande framtid till mötes, och den kommer att innebära förändringar i arbetssätt, nya metoder vilket kommer att leda till förbättringar för patienterna.