Så ska precisionsmedicin nå ut i stockholmsregionen

Genomik som klinisk rutin vid fler diagnoser och miljöer som gör att nya metoder snabbare kan nå patienterna. Det är några av åtgärderna i Region Stockholms nya handlingsplan för precisionsmedicin, där olika cancersjukdomar ofta är pilotområden.

Precisionsmedicin är redan idag en viktig del av cancervården på flera olika sätt. Men utvecklingen går väldigt snabbt framåt, med nya biomarkörer, nya behandlingar och ny diagnostik.

– Handlingsplanen handlar om att bygga upp strukturer så att de metoderna kan nå ut till patienter i hela regionen, oberoende av var man behandlas, säger Anna Martling, som är överläkare i kirurgi vid Karolinska Universitetssjukhuset och dekan och professor i kirurgi vid Karolinska Institutet, KI.

Anna Martling leder också de båda organisationernas gemensamma arbetsgrupp för accelererat införande av precisionsmedicin i Region Stockholm, som nyligen lanserade en handlingsplan med mål och åtgärder för arbetet fram till 2025.

Från forskning till vård

Precisionsmedicin handlar som bekant om att utifrån varje patients unika förutsättningar – till exempel genetisk profil eller specifika biomarkörer – kunna ge skräddarsydd diagnos, behandling eller uppföljning.

Handlingsplanens första mål är att skapa goda förutsättningar för att etablera precisionsmedicin i hälso- och sjukvårdens vardag. Här är planen att dra nytta av kunskap från de sjukdomsområden som redan arbetar med precisionsmedicin, för att till 2025 kunna etablera ett ordnat införande inom fler områden. Som ett steg på vägen har KI och Karolinska Universitetssjukhuset gemensamt initierat en så kallad innovationsmiljö för precisionsmedicinska teknologier, placerad inom sjukhuset.

–  Vi vill etablera en miljö som hjälper till att ta steget från forskning in i hälso- och sjukvården. Här i Stockholm är vi är duktiga på att dra till oss forskningspengar och vården fungerar i rutin, men behöver skapa miljöer och förutsättningar som gör att de nya metoderna och rönen kommer patienterna till gagn fortare, säger Anna Martling.

Innovationsmiljön ska föra samman sjukvård, akademi och industri. Här ska det finnas fysiska miljöer med plats för utrustning, forskningsplattformar och personal, men också en organisation med upparbetade rutiner för avtal mellan olika parter och processer för hur man effektivt tar nya teknologier in i rutinsjukvården.

– Vi vill skapa en fysisk och virtuell miljö för precisionsmedicinska teknologier, vilket innebär att lokaler, utrustning och annan infrastruktur kommer att behöva anpassas. Nästa steg är nu att vi ser över de behoven. Samtidigt behöver vi en modell för finansiering och ersättning som är hållbar över tid, säger Anna Martling.

En styrmodell för klinisk verksamhet, anpassad för precisionsmedicinska arbetssätt, ska också tas fram.

Genomik ska bli rutin

Ett första steg i etableringen av precisionsmedicin är att säkerställa att genomik blir klinisk rutin inom vården, anger handlingsplanen. Idag utförs helgenomsekvensering vid vissa sjukdomar; det erbjuds alla barn i Sverige som insjuknar i cancer och görs i klinisk rutin i region Stockholm för misstänkta genetiska sällsynta sjukdomar. Pilotprojekt pågår nu inom bland annat lungcancer och kolorektalcancer.

– Framsteg inom genomik har gjorts inom forskning, men vi har inte fått in det i rutin i vården inom alla områden det är indicerat. Här syftar handlingsplanen till att möjliggöra ett breddinförande genom integrering av genomikplattformar i vårdens organisation, säger Anna Martling.

Onkologisk Tidskrift: Skjuter ni in er för mycket på genomik, med tanke på att det finns även andra tekniker inom precisionsmedicin?

– Nej. Genomik är ett viktigt fundament, men vi vill skapa en komplett precisionsmedicinsk struktur och för det krävs fler byggstenar. Vi ska ha strukturer för att kunna ta oss an olika tekniker och implementerar till exempel samtidigt proteomik, vilket också är en del av lungcancerpilotprojektet, säger Anna Martling.

Att regionen har it- och datamiljö som möjliggör precisionsmedicin är avgörande mål på vägen. Här handlar det bland annat om att se till att det finns kapacitet för datalagring och beräkning, men även medarbetare med rätt kompetens.

Planen är också att bygga upp strukturer för att bättre kunna ta tillvara data som hälso- och sjukvården rutinmässigt genererar redan idag. Men det bygger på att vissa juridiska förutsättningar klargörs och förbättras, konstaterar handlingsplanen. Förra året tillsatte regeringen en utredning för att analysera möjligheterna till sådan så kallad sekundäranvändning av hälsodata  – när uppgifter som samlats in för hälso- och sjukvårdens ändamål används för andra syften, som forskning – och lämna förslag på utökade möjligheter för att möjliggöra utveckling av en mer individanpassad vård. Slutsatserna ska redovisas i höst. Arbete med förbättrade sådana möjligheter pågår också inom EU. Dessa initiativ välkomnas av Anna Martling:

– Att lagstiftningen finns på plats är, tillsammans med it- och datamiljön, grundförutsättningar för bred implementering och fortsatt utveckling av precisionsmedicin, säger hon.

Jobba på alla nivåer parallellt

Handlingsplanen tar också sikte på att använda precisionsmedicin för förebyggande insatser, så kallad precisionsprevention. En innovationsmiljö för AI-baserad precisionspatologi ska starta och Anna Martling berättar att det pågår pilotprojekt rörande prevention inom såväl bröstcancer som prostata- och kolorektalcancer.

Onkologisk Tidskrift: Hur kommer cancerläkare i Stockholmsregionen att märka att den här handlingsplanen finns?

– Min förhoppning är att den för flera diagnoser kommer att bidra till att läkarna får ett förbättrat beslutsunderlag kring vilka åtgärder att vidta för den enskilda patienten, och möjlighet att erbjuda nya effektiva behandlingar tidigare, säger Anna Martling.

Onkologisk Tidskrift: Det här är ett regionalt initiativ, vissa menar att precisionsmedicin bäst implementeras genom en nationell strategi – hur ser du på det?

– Jag tror att vi måste jobba på alla nivåer parallellt – lokalt, regionalt och nationellt – vi kan inte bara göra det ena eller det andra. Vi behöver vissa nationella initiativ och infrastrukturer, och ett finansierings- och ersättningssystem som ger adekvat ersättning till vårdgivarna. Men vi måste också se till att de rätta förutsättningarna finns på plats regionalt och lokalt, annars kommer det här inte fram till patienten, säger Anna Martling.