Lågintensiv haploidentisk transplantation kan utöka donatorpoolen för patienter med SCD
ASH: Överlevnaden efter haploidentisk lågintensiv benmärgstransplantation är jämförbar med överlevnaden efter benmärgstransplantation med matchande syskondonator (MSD) för patienter med sickelcellssjukdom (SCD).
Effektivitet och säkerhet av haploidentisk lågintensiv benmärgstransplantation har undersökts i fas II-studien BMT CTN1507, som presenterades som Late Breaking Abstract vid det amerikanska hematologiska sällskapets årskongress ASH 2023 (abstract #LBA4).
Allogen hematopoetisk stamcellstransplantation (ASCT) har kurativ potential för patienter med SCD, och utvecklingen går mot att allt fler patienter blir transplanterade. Det är dock få patienter (<15 procent) som har en MSD, och därför är det nödvändigt med alternativ till MSD-transplantationer.
Dessutom kan konditioneringen inför en benmärgstransplantation vara förknippad med allvarlig toxicitet.
EFS på 88 procent Haploidentisk lågintensiv benmärgstransplantation följt av behandling med cyklofosfamid (PTCy) har i tidigare små studier visat lovande resultat, men behandlingen har varit förenad med en oro för kvarstående graft-svikt och graft versus host-sjukdom (GVHD). Studien inkluderade 54 SCD-patienter i åldern 15-46 år med allvarlig sjukdom.
Återkommande vaso-ocklusiva smärtepisoder, akut bröstsyndrom och stroke var de vanligast förekommande indikationerna för transplantation. För att bli inkluderad i studien var det ett krav att patienterna skulle ha en HLA-haploidentisk donator som var villig och kapabel att donera benmärg. 42 av de 54 patienterna gick vidare till transplantation och 38 genomförde studien enligt plan.
Patienterna hade en medianålder på 22,8 år vid inkludering, och 87 procent hade hemoglobin SS-sjukdom, 74 procent hade en Lansky/Karnofsky-poäng på 90-100 vid baseline, och 75,9 procent hade en HLA-matchningsscore på 4 av 8.
Patienterna förbehandlades med hydroxyurea 30 mg/kg dagligen från dag 70 före transplantation och fram till dag tio före transplantationen (många reducerades i dos).
Konditioneringen inkluderade tymoglobulin (rATG), tioetpa, fludarabin, cyklofosfamid och helkroppsbestrålning. GVHD-profylax inkluderade PTCy, sirolimus och mykofenolatmofetil. Studiens primära slutpunkt var händelsefri överlevnad (EFS) efter två år.
Data visar att den uppskattade tvååriga EFS var 88 procent (95% CI 73,5 procent till 94,8 procent). Total överlevnad två år efter hydroxyurea var 93 procent (95% CI 79,8 procent till 97,7 procent), medan den tvååriga OS efter transplantation var 95 procent (95% CI 81,5 procent till 98,7 procent).
Dessa siffror är jämförbara med de siffror som rapporteras efter MSD myeloablativ benmärgstransplantation.
Svåra biverkningar
Två av patienterna i studien fick primär graft-svikt, och en fick sekundär graft-svikt innan dag +100.
Den kumulativa förekomsten av grad II-IV akut GVHD vid dag 100 var 26,2 procent (95% CI 14 procent till 40,2 procent), medan förekomsten av grad III-IV akut GVHD vid dag 100 var 4,8 procent (95% CI 0,9 procent till 14,4 procent).
Det registrerades två dödsfall det första året efter transplantation och inga året därpå.
78,6 procent av patienterna hade minst en återinläggning efter transplantationen, främst på grund av bakteriella infektioner eller viral reaktivering.
