Väntar fortfarande på effektiv immunterapi mot prostatacancer
ASCO-GU: För patienter med fjärrspridd kastrationsresistent prostatacancer (mCRPC) är behandlingsalternativen begränsade. En kombination av cabozantinib (C) och Tecentriq (atezolizumab, A) förbättrar radiografisk progressionsfri överlevnad (rPFS) jämfört med andra nya hormonella terapier.
Det visar resultat från CONTACT-2 studien (abstrakt #18). Median rPFS för C+A-armen var 6,3 månader, jämfört med kontrollarmens 4,2 månader (HR 0,65, 95% CI 0,50-0,84; P=0,0007). Förbättringen var bättre hos patienter med levermetastaser eller som tidigare fått docetaxel. Resultaten skapar dock ingen stor entusiasm bland de behandlande läkarna.
– Jag är inte jätteimponerad. Det är bara två månaders längre progression, vi behöver vänta för att se siffrorna för överlevnad längre fram. Man hoppas få immunterapi att fungera för prostatacancerpatienter, men det har det inte gjort hittills, säger Camilla Thellenberg Karlsson, överläkare vid Cancercentrum vid Norrlands universitetssjukhus.
– Kontrollarmen är inte ok. Grundproblemet är att vi på förhand vet att den inte kommer att ge särskilt bra resultat, jag skulle vilja se en behandling som används i klinisk praxis. Om kombinationen cabozantinib och immunterapi är tolerabel för patienterna borde kemoterapi fungera som kontrollarm. Att envisas med att jämföra med något vi inte använder ger ingenting.
Kastrationsresistent prostatacancer med spridning av metastaser utanför prostatakörteln (mCRP) har en dålig prognos och behandlingsalternativen är få. Metastaser utanför bäckenet utvecklas främst i skelettet men även i levern och lungorna. Tumörtillväxten kan bromsas med hormonbehandling, men med tiden kan cancercellerna bli mindre känsliga för behandlingen.
Ökningen tydlig i undergrupperna
Data visar att median rPFS-ökningen var högre i undergrupperna med levermetastaser (6,0/ 2,1 månader; HR=0,47 [0,5% 0,47 - 0,74]) eller tidigare docetaxelbehandling för mCSPC (8,8/ 4,1 månader; HR=0,55 [0,32-0,96]). OS-data är omogna men uppföljning pågår.
– Det pekar på att just de här subgrupperna kan ha egenskaper som gör dem lämpliga för immunterapi. För den som är behandlad tidigare kan det ha hänt något med tumörens egenskaper som gör att den är mer mottaglig. En kombination med cabozantinib är exempelvis ett av våra förstahandsval vid njurcancer, säger Camilla Thellenberg Karlsson.
Objektiv responsfrekvens (ORR) var högre i C+A jämfört med kontrollgruppen vid uppföljning ≥6 månader, i ITT 13,6 procent [23/169] mot 4,2 procent [7/165]). Uppföljning av OS pågår.
Behandlingsuppkomna biverkningar (TEAE) inträffade hos 97 procent av deltagarna i C+A-armen, jämfört med 87 procent i kontrollarmen. TEAE ledde till att behandlingen avbröts i 16 procent av fallen i C+A-armen och i 15 procent i kontrollarmen.
Mer information om studien
CONTACT-2 studiens 507 deltagare indelades slumpmässigt 1:1 i C+A-armen (n=253) (C [40 mg PO QD] + A [1200 mg IV Q3W]) och kontrollarmen (n=254) (abirateron [1000 mg PO QD] + prednison [5 mg PO BID] eller enzalutamid [160 mg PO QD]). För att kunna delta i studien krävdes mCRPC med sjukdomsprogression trots tidigare hormonell behandling med abirateron eller enzalutamid (NHT), mätbara nodala eller viscerala fjärrmetastaser, funktionsstaus enligt ECOG PS ≤1 eller pågående androgen deprivationsterapi.
Patienterna stratifierades efter levermetastaser, tidigare behandling med docetaxel för mCSPC och tidigare NHT-behandling för prostatacancer. Baslinje och kliniska egenskaper var balanserade mellan C+A-armen och kontrollarmen (ctrl): 25 procent/26 procent hade levermetastaser, 21 procent/20 procent hade fått docetaxel och 72 procent/74 procent fick sin första NHT för mCRPC.
Dubbla primära effektmått är rPFS 1.1 i de första 400 randomiserade patienterna (PITT) och total överlevnad (OS) i alla randomiserade patienter (ITT). Medianuppföljningen var 12,0 månader för ITT och 14,3 månader för PITT.
